Kampen mot monstret

Om min väg för att blir frisk och fri från hetsätningsstörningen och de destruktiva tankarna kring mat och ätande som sjukdomen för med sig.

Det var ju hit jag inte skulle

Igår var jag i Alingsås för en fika med medsyster Emma, det var länge sedan vi sågs sist och det gjorde gott att få träffa en medsyster igen sedan jag slutade behandlingen i Mora.
Vi pratade om hur hon har haft det och hur jag har haft det, det friska och sjuka inom mig som hela tiden är i luven på varandra. Att det i nuläget är totalkontroll över vad jag äter, hur intaget sakta sakta ständigt minskas med många olika förevändningar för mig själv om varför. Hur jag varje dag tänker att jag måste träna och om jag inte gör det stiger ångesten över att jag inte har tränat (också om jag inte ätit tillräckligt med energi för att orka träna). Grejen är ju den att det ständigt är en nedåtgående spiral, där det bit för bit hela tiden inskränks, hur mycket (lite) mat jag kan överleva på bara genom att åsidosätta kroppens signaler som hunger, trötthet, matthet. Men det är ju just överleva…du överlever på 500 kcal/dag, umen du lever inte.

Jag vet allt detta, det blir som ett rus just där och då, hur kroppen förändras, hur magen är tom och hur kläderna sakta blir större på kroppen. Och just det, just den belöningen gör så vansinnigt mycket, så mycket att jag idag allvarligt övervägde om jag verkligen vill bli frisk. Jag vill absolut slippa hetsätningsdelen och bli från den, men den andra biten som innebär restriktioner och piskor är något jag vill behålla för det är det enda sättet jag känner till att på något sätt må bra.
Vi pratade om det, jag och Emma att det är mindre ångest under den perioden när en tappar vikt än när en faktiskt ligger på målvikten. När du har nått målvikten finns ständigt rädslan för att gå upp i vikt igen.

Och jag hör hur jäkla vansinnigt det här låter! Emma frågade om jag inte kunde kontakta MHE-kliniken bara för att bolla lite och det kan jag säkerligen, jag tror inte dem skulle lägga på luren bara för att min behandling är avslutad MEN jag vill inte sluta….jag vill verkligen inte sluta räkna kalorier just nu, eller sluta promenera 1,5 timme nästan varje dag (för att jag inte får springa eller jogga i nuläget). Jag vill gå ner i vikt och det här är det enda sättet jag vet hur.

Det är så svårt, åter igen, att vara överviktig OCH ätstörd! Det var ju hit jag inte ville, det var ju hit jag verkligen inte skulle och som jag var så rädd för att hamna i och nu är jag här – dessutom vill jag vara kvar.

Bild:pixabay

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 22 augusti, 2017 by in Monstret and tagged , , , , .

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 17 andra följare

Follow Kampen mot monstret on WordPress.com

Arkiv

Kategorier

Kontakt:

kampenmotmonstret@gmail.com
%d bloggare gillar detta: