Kampen mot monstret

Om min väg för att blir frisk och fri från hetsätningsstörningen och de destruktiva tankarna kring mat och ätande som sjukdomen för med sig.

Att uppmuntra barn till ätstörningar

Jag läste precis en artikel på Aftonbladet om Mia Skäringer, i artikeln berättar hon om att hon som barn blev inskriven på viktväktarna och att det blev starten på år med ätstörningar.
Det får mig att tänka på dagens retorik kring överviktiga barn och ungdomar, där det pratas om en fetmaepidemi och hur den på bästa sätt ska stävjas. Det diskuteras o resoneras kring hur barn ska banta och hur deras dagliga intag ska ransoneras.

Det jag funderar över är varför ingen frågat vad detta ätande står för?
Handlar det verkligen om barn som äter och äter, där det inte finns något stop om ingen hindrar dem eller står ätandet för något annat? Jag betvivlar att alla fungerade som jag gjorde när jag som barn började hetsäta men jag tror däremot att många av våra barn känner en ensamhet och ett utanförskap som lättast hanteras med att äta. Där och då föds en svår relation mellan skuld och belöning, att å ena sidan känna det fantastiska som socker gör får människans hjärna samtidigt som ångest för sin kropp och övervikt kommer som en fruktansvärd huvudvärk direkt efteråt.

Att banta barn…det måste finnas andra sätt! Jag säger inte att balansgången är enkel, ett barns sinne är otroligt skört och felsteg kan ge svallvågor i decennier men en ätstörning är så fruktansvärt destruktivt och högst dödlig att allt bör göras i dem vuxnas makt för att förhindra att barn faller in i den fällan.
Skäringer berättar i artikeln att hon blev mer populär ju smalare hon blev, ett tema som dök upp flera gånger i samtalen med psykologen i Mora där vi pratade om att kroppens utseende inte definierar ditt värde som människa. Trots det går det inte att blunda för att om du har en, enligt samhällets normer, en normal kropp behandlas du på ett annat sätt än om du faller utanför normen (oavsett om du väger mer eller mindre). Jag upplevde det också, jag var förvisso vuxen då men skillnaden var ändå påtaglig hur människor behandlade mig.

Det sista stycket i artikeln fick mig helt klart att haja till när hon beskriver att hennes relation till mat inte är helt okomplicerad trots att hon friskförklarades vid 19 års ålder;

Ett tänk till mat som aldrig blir helat. Det går aldrig obemärkt förbi vad man äter under en dag. ”Tyst med dig lilla demoniska kör”. Man får vara lite trafikpolis inuti sig själv, vilka röster som ska släppas fram och så. Men de finns ju där.

Att det under en lång tid efter tillfrisknandet finns en skörhet, att en trots allt behöver vara uppmärksam för att inte hamna i samma galenskaper igen.

Bild: pixabay

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 26 juni, 2017 by in Hälsa/ohälsa? and tagged , , , .

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 17 andra följare

Follow Kampen mot monstret on WordPress.com

Arkiv

Kategorier

Kontakt:

kampenmotmonstret@gmail.com
%d bloggare gillar detta: